Jane af Sandeberg | Experimentet
15727
post-template-default,single,single-post,postid-15727,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-17.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.6,vc_responsive
 

Experimentet

Experimentet

Idag bjuder jag på en novell. Igår, när Nobelpriset som de tre amerikanska forskarna fick som fördjupat sig i våra biologiska klockor, tänkte jag. Men det är ju vad jag skrivit om…
Novellen skrev jag i fjol.

Jag tror inte att det är något fel på mig. Det har inte alltid varit så här men nu känns det som folk tycks tro att jag är galen. Jag märker det. Inte för att de säger något direkt till mig men det finns ju andra tydliga tecken. Något hos mig provocerar dem definitivt, jag märker det. Även om de också är nyfikna.

Fast vänta nu, jag började bestämt i fel ände.

Jag älskar intensivt. Svävar fritt och det känns som inget i världen är viktigare än sex. Fast det är ett alldeles för banalt, simpelt, reducerande begrepp för det jag upplever. Men när jag upplever älskog, vilket är ett ännu konstigare ord. Äsch, när jag har sex med världens underbaraste. Det är då det händer, jag släpper taget, släpper tiden, är helt och totalt fri och viktlös.

Där någonstans börjar det. En längtan efter att känna mig så där fri. Men jag kan inte älska hela tiden och skrattar när jag tänker på den idén. Det vore ju i och för sig underbart. Men för att åter bli lite allvarlig. Kan jag uppnå något som liknar den där fria känslan av att vara helt tidsfri, som när jag har sex? Kopplar snart ihop tankarna med att jag märkt att jag vaknar samma tid varje dag. Det betyder på vardagar alltid några minuter innan väckarklockan ringer. Oavsett vilken tid jag ställt klockan på. Och det är faktiskt sant.

Så vad skulle hända om jag släppte tiden? Den som jag alltid har jagat. Kanske inte som barn men var går gränsen för barnets och den vuxna människans förhållningssätt till tid? Jag har försökt komma ifatt klockan. Något som aldrig kan lyckas.

Så släpper jag mina tankar om tidsfrihet, jag menar det skulle inte gå. Jag tänker på hur jag jobbar. Nästan aldrig ger mig jobbet mer än enstaka korta stunder av full koncentration. Då kan man ju säga att jag släpper tiden. Men jag kommer snabbt tillbaka. Alla mina dagar är uppdelade i olika tidsblock. Ibland är det skönt. Som när jag är klar med det här projektet, då kan jag gå och äta lunch/ta en fika med en kollega/gå hem för dagen eller något annat. Det är en lättnad, att vara färdigt med något.

Några dagar så är tankarna där igen. Jag kan inte släppa tanken. Skulle det gå att leva utan att titta på klockan? Varför vill jag ens försöka? Jo, för att inte jaga tiden hela tiden. ”Jaga tiden hela tiden.” Bara de orden säger en hel del.

Det finns en liten del i min hjärna, stort som ett riskorn, som håller ordning på tiden. Jag läser att där finns 10 000 celler som pratar med varandra för att hålla ordning på min tid. Det är där det blir strul när jag reser till en annan tidszon och får jetlag. Japanska forskare har tagit fram en medicin som kan påverka det där riskornet. Det där känns riktigt läskigt. Det där får mig att verkligen fatta hur stark min biologiska klocka är, alltså inte den som handlar om att kunna få barn utan min inre klock-klocka. Den vill jag inte manipulera utan snarare släppa fram ännu mer. Och så bestämmer jag mig. Jag ska göra mig tidsfri.

Jag börjar träna, först lite som en lek och sedan alltmer på allvar, på väg till jobbet varje dag. Jag tar bussen och byter sedan till tunnelbana. Efter några dagar klarar jag att inte titta på skärmen i bussens tak. Där finns en klocka… Övar mig på att helt fokusera på vad skärmen i tunnelbanan säger när det gäller vilket tåg som är på väg in. Tränger bort allt utom orden och på att därmed koppla bort tidsangivelsen till höger på skärmen. Först tänkte jag att det skulle räcka att inte titta på skylten alls men en dag väntar jag mycket länge och inget tåg kommer. Jag märker att fler och fler människor lämnade perrongen och verkar irriterade. Jag lyssnar lite och inser att jag måste läsa skylten. Flera tåg är inställda för att en olycka skett. Det går att lära sig att bara ta in en del av informationen som ges. Jag tänkte först att jag skulle fråga någon, ljuga lite och säga att jag inte kunde läsa skyltarna i taket för att jag glömt mina glasögon hemma. Men dels vill jag inte ljuga, inte låssas dels ser jag som en falk. En 32-årig falk. Jag tar mig hem på annat sätt.

I början tänkte jag med viss oro på mitt jobb. Fast nej, egentligen inte, folk kommer och går lite hur som. Jag märker också successivt att jag verkligen har en tydlig tidsuppfattning i min kropp, om jag bara känner efter. När jag lyssnar och vågar lita på den. Möten på jobbet, tja det ger sig själv även om jag i och för sig i början åker lite snålskjuts på kollegor som också ska på mötena. Men bara i början. Snart kan jag vara först på plats. Jag är faktiskt överraskad hur smidigt det går.

Mobilen ställer en hel del krav på mig. Bestämmer mig för att, för att klara av detta, ta ett djupt andetag varje gång jag öppnar mobilen eller svarar när det ringer. Det gör att jag kan koncentrera mig helt på allt utom tiden. Det går riktigt bra efter några dagar och jag åker bara dit någon enstaka gång.

TV:n, visst kan jag sätta en lapp för den digitala klockan men tycker det är fusk. Så jag halvfuskar, vrider mottagaren lite så det gör det svårare att se för mig när jag sitter i min favoritplats i soffhörnet. Men det där är förstås inte lika svårt som klockan som ibland syns på tv-skärmen. Men jag kollar egentligen inte på tv, mer on demand eller play, när jag själv vill. Och micron och ugnen och spisen (fan va mycket klockor det finns i ett vanligt hem) de nollar jag. Lite irriterande i början för de blinkar men släpper snart det också.

Datorn – det går att stänga ner klockan på min stora skärm. Men jag börjar med att sätta två post it lappar för. Två små gula. Att det lyser igenom lite gör inte så mycket. I mitt blickfång kan jag ana lappen hela tiden när jag arbetar. Den påminner mig faktiskt om att inte tappa mitt mål, att tappa tiden.

Den första riktigt stora utmaningen kommer efter några veckor. Jag har en tandläkartid och den vill jag självklart inte missa. Dels ilar en tand dels kostar det ju om jag missar tiden utan att avboka. Hur ska jag göra? Jag tänker och känner efter, uppskattar olika moment under min dag. Jag vet ungefär när jag blir lunchhungrig och sedan lite trött efter att ha ätit och när energin sedan brukar komma tillbaka. Jag kan ju inte blunda för att tandläkaren lämnat mig en tid, som jag fick för någon månad sedan. Alltså jag vill ju inte kliva av samhället så jag fattar. Nåväl, jag vet vilken dag jag ska dit och tiden, klockan tre. Jag vet vilken inre fas jag är i när klockan närmar sig tre. Jag promenerar de få kvarteren till tandläkaren med beslutsamma steg. Jag ska inte titta på klockan när jag kommer fram för att få bekräftat att jag kommit i tid. Det känner jag inom mig att jag måste hålla mig ifrån. Nej, nu litar jag helt på mig själv. Känner mig lite stolt faktiskt, detta kanske kommer att gå vägen.

Det tar 19 dagar att ställa om. Inte mer men jag tränar också intensivt. Och bestämmer mig från början för två saker. Inte tveka och inte berätta för någon vad jag håller på med. Under tiden lägger jag mer och mer märke till hur vi mäter tid, framgång, snabbhet, effektivitet. I idrottens värld, ja, det förstår jag. Men varför ska allt göras så fort, fortare, fortast. Jag vet inte varför jag inte funderat på det förut men nu pockar det på. Vart är vi på väg liksom? Blir det snabbaste det bästa? Kanske måste saker göras en gång till för att det blev en slarvig lösning bara för vi hade så bråttom. Det händer säkert.

Men sedan berättar jag på jobbet och det är då det börjar. Eller jag väljer inte att berätta men till slut gör jag det när flera kommenterat lappen jag satt över klockan på din stora skärm. Jag skojar om den lite först men sedan berättar jag.

Alltså mina jobbarkompisar är nyfikna, jag ska absolut inte säga något annat. Men de menar att det inte går. De tycks tro att jag fantiserar. Och de blir irriterade. Provocerade. Till en början förstår jag inte alls. Alltså jag försöker inte missionera. Jag bara berättar lite. Men sakta börjar jag förstå. Vi lever i en tidsbubbla. En nervös tidsbubbla och alla försvarar sig och säger att de har så bråttom och att det är så här livet är. Måste vara.

Jag ligger lågt.

Snart är det sommar. Och jag undrar hur mycket tiden sitter i ljuset? I mitt land är det mörkt under vinterhalvåret… Jag känner mig själv, jag har alltid sovit mer på vintern än på sommaren och utifrån det får jag lära mig ta en dag i taget.

Jag tar en utmaning när den kommer. Som att hinna med ett flyg eller ett tåg. Eller vara i tid för att träffa en kompis på stan. Men det är nog faktiskt inte svårare än att hinna med bussen eller tunnelbanan. När jag känner efter.

Jag är kvinnan som gick ur tiden. Och när jag tänker efter, är det kanske inte jag som är udda, knäpp eller lite galen. Numera håller jag det för mig själv. För det kanske bara är jag är som är normal.