Jane af Sandeberg | Har du något vapen med dig?
15638
post-template-default,single,single-post,postid-15638,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-17.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.6,vc_responsive
 

Har du något vapen med dig?

Har du något vapen med dig?

Skit, vapen-frågan hade jag inte alls planerat och jag hör att min röst låter knäpp. Rädslan. För björn.
Jag har anmält mig till ett forskningsprojekt om björnar och mitt journalistiska jag går på autopilot ända tills vi sitter i bilen på väg ut för att vandra i skogen och söka efter en björnhona.
Viltvårdaren och den schweiziska björnforskaren skakar båda på huvudet som svar på min fråga.
– Inte ens en kniv?
– Nope.
Kan kunskap, som talar till förnuftet, trycka undan känslorna? Så att jag inte behöver vara orolig? Projektet jag anmält mig till handlar i grunden om detta. Det är ett samarbete mellan bland andra Lunds universitet, Skandinaviska Björnprojektet och Orsa Rovdjurspark. Den här dagen ska vi vara fyra deltagare ute i skogen med guiderna. De andra tre har hoppat av. Bara jag kvar.
Vi vandrar i rejält oländig terräng i utkanten av Orsa Finnmark och vi följer alltså efter en björnhona försedd med sändare. Antennens ljud talar om för oss om vi närmar oss henne eller inte. Under tiden tittar vi på spår hon, eller någon annan björn lämnat. Fast förmodligen är det hon eftersom det är hennes hemområde. Vi hittar en dagvila, där hon vilat. Så björnbajs i en hög, hon har ätit blåbär ser vi, som jag lär mig att hon drar av med hjälp av tänderna i underkäken.
Vi lyssnar på sändarens ljud och jag börjar bli nyfiken, även om jag hela tiden håller mig mycket nära mina två guider. De berättar om björnarnas livsmönster och sina egna möten med djuren. Det viktigaste jag lär mig är att:
Björnar rör sig helst nattetid och vilar på dagarna.
Björnar som står på bakbenen gör det för att se bättre, få bättre översikt, och då är de väldigt ostadiga och ofarliga.
Björnar är, på alla fyra, mycket smidiga och snabba. De rör sig snabbt och utan ljud i snårig bökig terräng där vi människor helst inte går.
Om jag möter en björn ska jag backa långsamt därifrån.
Närmar den sig kan jag slänga ifrån mig något, en keps, ryggsäck eller annat som den nyfikna björnen förmodligen kommer att kolla på och ge mig mer tid att backa bort.
I grunden vill björnen inte slåss. Inte ens en hona med ungar, hennes drivkraft är att överleva för att ta hand om ungarna.
Om björnen kryper ihop med öronen bakåt och rör sig ljudlöst. Då först är det verklig fara och det är läge att ligga ner, skydda huvudet med armarna och ”spela död”. Men fortfarande är björnen i första hand inte ute efter att döda och äta upp mig utan varna och sätta sig i respekt.
– Nu har hon lämnat området, jag hör henne inte i någon riktning, säger schweizaren som håller i mottagaren efter några timmar i skogen.
Vi går tillbaka till bilarna och märkligt, trodde aldrig, men jo, jag känner mig lite besviken. Att jag inte fick skymta henne ens.
Jag känner mig verkligen lugnare när jag kör hem men undrar hur pass mycket av denna nya kunskap som är färskvara? Det finns väl inget säkert svar och jag märker snart att jag måste arbeta med mina tankar när jag ger mig ut i skogarna hemmavid. Men jag har ny kunskap att upprepa för mig själv. Det behövs eftersom hjärnan är så himla lat och bara vill gå i samma banor som förr.

Foto: Kola Productions