
26 feb Att börja gråta under en intervju
Jag tänker för all del inte börja gråta vid alla intervjuer framöver. Men mina tårar i november gjorde att det verkligen hände något:
– Nej, tack, jag känner mig inte upplagd för champagne trots att det är min födelsedag, jag kom hem från Paris i natt, säger jag och börjar gråta.
Det är två dygn sedan terrorattacken i Paris, och mitt hotell var bara två kilometer från bomberna.
Som professionell intervjuare ska jag koppla bort mig själv och mina känslor. Det går inte när jag möter Björn Ranelids kommentar när han förstår att jag fyller år. Han får också tårar i ögonen. Han som själv, dagen efter attackerna, suttit fast vid nyhetssändningarna hela dagen och kvällen.
Det spelar ingen roll att det var just honom jag skulle intervjua, det här hade kunnat hända i vilket möte som helst den där dagen.
Men jag kan inte låta bli att tänka på vad som händer med en i en sådan här situation. Vi har i mötet våra professionella roller men tårarna gjorde oss sårbara, ja absolut, men också öppnare. Visst kanske någon skulle invända att det blir krångligare och att det definitivt tar längre tid. Men ibland går det inte att vara så himla effektiv.
Egentligen händer sådant här för sällan i en tid när alltfler intervjuer görs per telefon. Vilket är så jävla trist egentligen. Jag menar att vi inte hinner bli berörda på riktigt.
Det blev ingen champagne den där måndagen i november men ett djupt samtal.
Allt kommer tillbaka nu när artikeln publiceras i Kulturskolans Magasin i veckan som gick, tre månader senare.