Kan ord beskriva klarinettens själ? Martin Fröst gör ett försök. | Jane af Sandeberg
15623
post-template-default,single,single-post,postid-15623,single-format-standard,bridge-core-3.1.1,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-theme-ver-29.3,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-7.0,vc_responsive
 

Kan ord beskriva klarinettens själ? Martin Fröst gör ett försök.

Kan ord beskriva klarinettens själ? Martin Fröst gör ett försök.

Han tycker det är roligt och – svårt.
– Det gäller att inte bara försöka återskapa ett sound utan att även hitta soundet inifrån instrumentet. Att hitta dess inre mänskliga röst som skapar kontakt. Inte den perfekta ytan, utan klangens unika väsen.
Jag skulle faktiskt kunna säga att det är just själen Martin Fröst ständigt söker i sin klarinett. Han menar att den finns någonstans i det han kallar gränslandet, som skapas av denna träblåsare med det största tonomfånget av alla sina släktingar. Klarinetten som kan gå från en viskande, knappt hörbar ton, till att tonen växer till en krigssiren.

Någon kanske nu invänder att man inte måste sätta ord på ett instruments själ. Men jag tycker att det är mycket spännande att fundera över. Detta är mitt andra porträtt av ett instrument i magasinet Opus. Det första handlade om fiolen, där Cecilia Zilliacus talade om sitt instrument, och nästa blir om slagverk.

Artikeln om klarinetten och intervjun med Martin Fröst är publicerat i Opus # 69.